först vill jag bara påminna er, ålder, datum osv är inte dom riktiga.
och jag skriver dethär för i sverige är du ungefär 22000 barn som lever med en förälder som är alkholist. varav 13000 är "anonyma"
alltså att ingen vet om de utom familjen.
och alla ni där ute, våga säga stop! våga tro att det blir bättre.
och vad som än händer, det är inte erat fel att er mamma/pappa/bror/syster är alkholist! det är en sjukdom! En sjukdom som dom kan få hjälp med om dom själv vill. och dom flesta får den sjukdomen i ungdomen för det blir för mkt festande.
så nu ungdomar som är som mig! DRICK INTE! INTEVARJE HELG, INTE VARJE MÅNAD!

Ni vill väl inte bli en sån som sitter ute på hemköp och tigger pengar till sprit?
så snälla.. lyssna på min berättelse.. försök att ta in det jag säger, för jag är inte äldre än ni..

EN PAPPA SOM ALKHOLIST DEL 1!!

jag har alltid velat haft ett "normalt" liv, en svensson familj som åker och köer pizza på helgerna, går ut och festar och tar det lugnt.
Men istället fick jag en pappa som dricker. och det förstörde hela mitt liv.
1992 var året då jag föddes. mamma och pappa hade då varit tillsammans i 1-2 år.
pappa hade drack då redan. de hade han gjort sen han var 14år.
de första året var han verkligen en pappa som jag ville ha.
han köpte grejer  till mig, gick ut å gick med med mig och gjorde dom här sociala sakerna.
men när jag var 2 år fick jag en lillebror. (pappa hade alltid velat ha en pojke så när han fick mig vart han besviken)
det var då allt förändrades, han glömde bort mig totalt.
Det ända han gjorde va å supa, vara ute och supa, vara inne å supa.
det var de som gällde.
Men bror var hela tiden prio 1.
han började på dagis, och då gick vi på olka avdelningar.
Han kom alltid ihåg att hämta bror, men jag fanns inte.
dt hände att jag fick stanna tills dagiset stängde för att han glömt mig. dom ringde mamma och hon fick hämta mig.
jag var helt bortglömd ingen märkte mig ingen såg mig.
det var iallafall så jag kände.
men jag hade såklart vänner, gott om vänner, snälla, fina och rara å helt underbara!
(så tack till er min hjärtan!!!)

tänkte bara säga, pappa är full nu, men jag lever och lever livet!
jag skiter i vad han säger å gör, han ska inte få ta en till bit av mitt liv!

nästan del kommer nog om ett tag,  :)
kika in snart igen vettja!

tänkte bara kika in så ni ser att jag lever!

kom hem idag å är helt slutkörd, inte haft typ nå trevligt alls, förutom på fredagen ett tag.
mer imorgon då ni får första delen om mitt liv! (antagligen) snart klarmed den!
hörs mer imorgon, ouss, <3

hoppas ni tittar in fler gånger, för i den här bloggen är det bara sanning som gäller, allt om mitt liv kommer jag skriva här, varenda lögn, varenda sanning, allt..
så.. det är lika bra att börja nu.
mitt liv har inte varit det lättaste, men inte heller det svåraste.
min pappa är alkholist och har glömt mig. mamma hatar jag.
alla tror att det bara är en period, men det är inte de. jag är less på att aldrig bli förstådd! läss på att aldrig nån jävel kan lyssna!

just därflr skriver jag nu. okej?
inte för eran skull, inte för mammas skull, inte för pappas och inte för mina vänners, utom för min skull.
och ja. jag har vänner. "emosar" kan faktis åxå ha vänner.
bara för att jag har mått dåligt, har jag fantastsika vänner!

men mer om mig på måndag, jag ska  bort nu.
men i nästa inlägg så skajag börja skriva del 1 om mitt liv. hoppas ni finner detta intressant och att ni fortsätte att läsa!

för ja glovar, jag fortsätter skriva om ni kommenterar!

puss s länge,!<3